Idag tar det upp till tre månader efter man lämnat in en ansökan tills det blir en handläggare som tittar på ärendet. Då frågar jag mig om fler söker måste det anställas fler handläggare eller? Idag föregås ofta en ansökan att man har uppsökt kommunens skuldrådgivare om alla vägar dessförinnan är uttömda. Jag har i ett halvår haft kontakt med en sådan handläggare och då prövas om det någon idé att skicka in ansökan eller om det inte behövs.
Förr var bankerna beredda att serva sina kunder men idag undviker de människor som är deras kunder men inte har pengar att placera. Det är de som har något som får hjälp medan de som inte har men ändå har sina insättningar man vill slippa ha som kunder. Rikast styr.
Självklart ska inte människor leva över sina tillgångar men vi har haft ett samhälle där vi inte strejkar för våra villkor längre utan lånar oss till dem så länge det håller och kör på så länge det går och bankerna accepterar.
I andra fall kan det vara lån och krediter på olika ställen och till sist spricker bubblan. Jobbet, familjen allting hänger på att hålla en viss standard för sammanhållningen skull.
Skulder är inget onaturligt men det räcker att skulder blir betalningsanmärkningar då står man där med försämrade villkor både på bostads- och arbetsmarknaden hur fina meriter man än har i övrigt. Oftast något väldigt pinsamt och det går nog bra så länge det hålls inom familjen och nära vänner. Men till slut får även de nog. Den som har tagit steget till skuldsanering tillhör oftast de som gett upp både en och flera gånger. Men i ett samhälle som jagar efter tillväxt, högre krav får vi nog se en ännu större ökning framöver av hjälpsökande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar