När anhöriga ej har tid eller bryr sig om sina äldre har S en lösning på problemet - traineejobb!

Så har då S presenterat ett kinderägg som ska lösa underbemanningen inom vård och omsorg av äldre- och funktionshindrade. Det gäller att avlasta alla anhöriga var de nu placerat henne som han säger i S reklamfilm.



Traineejobben sägs vara vikta för personer upp till 25 år och som varit arbetslösa mer än 90 dagar och kravet är att de har avslutad gymnasieutbildning.

Det handlar om anställningar med avtalsenlig lön och dessutom studier på deltid för att nå undersköterskekompetens.

Frågan är vad som händer med de som frivilligt utbildat sig till undersköterskor om det blir förmånligare att sätta in dessa trainee som ska konkurrera om samma arbeten?

Vad händer med den som redan utbildat sig med chans på jobb men inte av konjunkturskäl hittat det just då men som ska hoppa på tåget är det ett mellanstick på vägen att byta vuxenblöjor tills det riktiga drömjobbet dyker upp?

Är det en chans för den som ändå inte vill något att slippa bli utförsäkrad i tillvaron att få en plats i solen på ett enkelt sätt men som kanske inte är lämpad inom vården?

Själv har jag faktiskt när jag slutade en gång i industrin jobbat inom hemtjänsten en sommar utan någon vårdutbildning. Jag var dessutom aldrig antagen till vårdutbildningar fast jag sökte det år från år. De tog hellre in kvinnliga sökande.

Jag hade dessutom inte åldern inne jag hade varit för gammal för denna typ av åtgärd men god erfarenhet att bistå min gamla farmor som levde då så jag hade viss vana att ta hand om äldre fast på frivillig basis.

Om man nu ska göra något åt äldre är det väl istället att ge ett bättre anhörigsstöd än att ge "okända" människor i yngre ålder uppgiften att ta hand om äldre.Det kan vara känsligt med såväl personkemi som att ha något att prata om med denna generationsklyfta.

Min farmor hatade institutionsvård samma med den äldre dam jag hjälpte frivilligt i ett år då hon hade en cancer. Hemtjänsten bäddade sängen,diskade (ja det gjorde diskmaskinen) tittade till så hon inte hade ramlat men det var mig hon kunde vara privat med. Som visade intresse för hennes minnen bakåt.

Den sjuka damen fick mat levererad i en taxi i osmakliga portioner som jag skulle äta. Sedan fick jag tillaga maten som hon ville ha serverad på mitt eleganta vis och sjunga "Lili Marlene" på tyska efter att intagit några Vermouth. Sedan skulle hon röka sin Chesterfield och sedan med rullatorn köras till sängen lite beruskad.

Detta ogillades naturligtvis av hemtjänsten som en gång kom in och sa - Jasså här sitter ni och super och en gång överraskade dottern i huset oss med att vi satt i vardagsrummet och lyssnade på ZZ Top. Sådant förekommer nog inte i den s.k. kvalitativa vården idag men vi hade det väldigt roligt så länge hon levde.

För övrigt tog min farmor hand om sina föräldrar tills de gick bort och hon var yngst bland tio barn och bodde längst hemma. Men då fanns förstås ingen ungdomsarbetslöshet att brottas med mer allmän fattigdom i bondesamhällets gamla Sverige.