< div id=”header ”>< / div>

tisdag 12 mars 2013

Om vi alla vill bli som Kina vart tar tillväxtkritiken vägen då?

Snabbtåg i Kina
Jag har alltid uppfattat tillväxtkritiken som ett grönt projekt men ser det nu som något som kan dra till sig kritiker från alla möjliga läger som vågar svära i den allmänpolitiska kyrkan.

Möjligen måste man vara en människa med mycket erfarenhet och distans till tillvaron att fatta vart vi är på väg och inte inne i det dagspolitiska flödet med spektakulära rubriksättningar, utspel och röstmaximeringsmål som de gängse politiska partierna eftersträvar.

Har hört flera bra föredrag bl.a, av Stellan Tengroth som liksom många andra strävar efter en annan typ av lågenergisamhälle som mer tar till vara på människan än rådande marknadsmekanismer som kräver mer och mer flöden som tär på naturresurser, skapar en allt mer ojämlik fördelning och på sikt en ohållbar värld helt enkelt.

Det som förr fattades i lokal konsesus-anda är numera fångad i storskaliga godtyckligheter som handlar om att vi är lätt utbytbara, någon annan är bättre någon annanstans så vi får passa oss och en tilltagande karriärism i de arbeten och positioner vi kan hamna i.

När Sverige en gång i början på 1900-talet hamnade i en kris löstes det genom utvandring, nya innovationer kom till och tyvärr krig blev en del i Europa. Själv har jag under kalla krigets dagar väntat på tredje världskriget och när järnridån föll 1989 var det med en lättnad jag såg realsocialismens fall i öst.

Min skolning in i grönt tänkande grundades på att vi har en samhörighet som förenar Öst och Väst men också Syd och Nord som betraktades som de egentliga motpolerna mellan rika och fattiga. Det handlar mycket om naturtillgångar, energiframställning, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati.

Idag i ett rikemansland är debatten ganska snäv. Det handlar mycket om att upprätta välfärdsstaten Sverige och en tävlan om två regeringsalternativ som båda bygger på traditionellt tillväxt-tänkande. Ingen ifrågasätter konsumtionshysterin, att hushållen bygger upp lånebubblor och konstgjorda flöden genom banker och storföretag helt har kontrollen hur våra liv ska gestaltas.

Det saknas lokal bas för allting går mot större kommuner och samarbeten genom bolagskonstruktioner för att optimera, individers egen beredskap av vara flyttbar kors och tvärs med ett allt större transportberoende. Ja t.o.m. vår mat och andra varor vi använder har ibland transporterats globalt och ändå har vi omfattande matsvinn som vi tycks acceptera.

Däremot kan frågor typ "näthat", "rasism" och hur vi uppför oss på nätet väcka stormvågor. Men umgås vi med våra närmaste grannar som förr eller är det inte kodlås på portar, stängda dörrar och integrerande genom all teknik istället för gemensamt trädgårdspåtande, matlag och föreningsaktiviteter? Trots att jag bor i centrum förekommer det att jag inte pratat med en enda människa live! Åker jag tåg har många hörlurarna på sig och vill inte bli störda.

Inga kommentarer: